Från att bita ihop till att välja medvetet – en annan syn på mental tuffhet

Mental tuffhet handlar inte om att bita ihop

Fråga hundra tränare vad mental tuffhet är, och jag gissar att många svar skulle låta ungefär likadant. Bit ihop. Pusha igenom. Kör på även när det gör ont. Var den som står kvar när alla andra har gett sig.

Jag förstår varför. Det är så många av oss har lärt oss att se på styrka. Och inom idrotten har mental tuffhet länge förknippats med att kunna pressa sig lite längre, hålla ut lite till och aldrig ge upp.

Ibland fungerar det också. På kort sikt.

Men som idrottspsykologisk rådgivare ser jag på mental tuffhet på ett annat sätt. För den som alltid biter ihop riskerar också att lära sig att ignorera sina egna signaler. Tröttheten. Stressen. Smärtan. Rädslan. Besvikelsen. Och förr eller senare kan det få ett pris: tappad glädje, ökad stress, skador eller en rädsla som växer i det tysta.

Vad händer när det blir tufft?

Hållbar mental tuffhet börjar någon annanstans. Den börjar med att lägga märke till vad som faktiskt händer när situationen blir svår.

Vilka tankar kommer? ”Jag klarar inte det här.” ”Alla andra är bättre än jag.” ”Jag får inte misslyckas.”

Vilka känslor finns där? Rädsla, nervositet, besvikelse eller kanske skam?

Och vad händer i kroppen? Hjärtat slår snabbare. Andningen förändras. Axlarna spänns. Det blir svårare att tänka klart.

Mental styrka handlar inte om att få allt detta att försvinna. Det handlar om att kunna lägga märke till det – och sedan välja hur du vill agera. Ibland betyder det att fortsätta. Ibland betyder det att pausa. Och ibland betyder det faktiskt att stanna eller göra ett annat val.

Skillnaden är att beslutet blir ett medvetet val, snarare än en reflex.

Teknik, fysik och spelförståelse i all ära, men vad hände med det mentala?

Jag känner igen det här från min egen idrottsbakgrund.

Jag spelade på hög nivå, bland annat i stadslag, på NIU och senare collegefotboll i USA. Jag tränade hårt och hade koll på mycket av det som krävdes för att utvecklas. Jag visste hur jag skulle korrigera en passning som inte satt, hur jag skulle förbereda mig inför försäsongen och hade till och med ganska bra koll på kompletterande styrketräning.

Men när det handlade om press, stress och nervositet hade jag inte alls samma verktyg. Där stod jag ganska tomhänt.

Det jag hade fått med mig var framför allt: ”Tänk inte på det.” ”Bit ihop.” Och det gjorde jag.

Men hur bra råd är det egentligen? Och framför allt – hur mycket hjälper det en 12-åring, en 15-åring eller en 18-åring som för första gången möter stark prestationspress?

Idag möter jag unga idrottare som fortfarande saknar just de verktygen. Samtidigt vet vi betydligt mer om hur våra tankar, känslor och kroppsliga reaktioner påverkar oss än vi gjorde tidigare. Nästa steg är därför att göra mental träning lika självklar som fyspasset, teknikövningen eller uppvärmningen.

En annan sorts tuffhet

Jag önskar att fler unga idrottare får lära sig det här tidigt.

Att nervositet inte är ett tecken på svaghet. Att motgångar är en del av utvecklingen. Att man kan känna rädsla och ändå agera. Och att det ibland är modigare att ändra riktning än att fortsätta pressa sig själv.

För utmaningarna kommer att komma. På planen. I skolan. I relationer. I livet.

Frågan är inte om vi kommer att möta dem. Frågan är hur vi vill möta dem.

Så nästa gång någon säger att du måste vara tuffare, stanna upp och fundera på vad det egentligen betyder.

Kanske handlar mental tuffhet inte om att pressa hårdare. Kanske handlar den om att kunna lägga märke till vad som händer inom dig – och ändå välja att agera på ett sätt som är bra för dig.

Det är också en form av styrka. Och den går att träna.